Movin’ time in Tokyo :(
It’s the end of an era! Jag har officiellt börjat packa ihop vårt liv här i Tokyo. Är jag ledsen? Vet inte. Är jag glad? Vet inte det heller. Rädd kanske? Ja, rädd är nog ett bra ord. Jag är rädd för att när jag kommer hem kommer allt jag varit med om under det här året försvinna iväg in i några små minnesfack i hjärnan, för att om några ynka månader vara så svåråtkomliga att det bara finns några få disiga minnen kvar. Jag är rädd att jag kommer ogilla livet där hemma. Inte mina vänner såklart, men allt annat. Restaurangerna, Malmö, butikerna, vädret. Jag är rädd att det här året har gjort mig ännu mer bortskämd än vad jag var innan jag åkte…… probably.
Nej, nu ska jag rymma från dessa deppiga lådor och så ska jag och Calle ut och äta middag på en otestad restaurang. Cardenas charcoal grill… kolla in menyn HÄR. Mumsimumsi!
Men det finns många plus med Malmö också:
- Man behöver inte gå runt och svettas
- Man förstår vad folk säger (om man håller sig borta från Möllan)
- Man behöver inte känna sig underklädd för eftersom alla handlar i samma (fem) butiker och har svarta, grå eller vita kläder
- Man tillagar kyckling innan man äter den
- Man behöver inte ha beslutsångest för var man ska gå när man ska gå på restaurang
- osv.
Men det bästa av allt är ju att vi finns här. Vi lovar att hjälpa er igenom post-Tokyo-depressionen!
Passa på att krama ut det sista av Tokyo nu!
Tack Erik!!
KRAM
Cattis, vet du vad?! Det är faktiskt jätteskönt att komma hem. Allting är sig likt (nej faktiskt inte Malmö, som har blivit coolare – det tar emot för en lundasjäl att erkänna detta
, alla pratar svenska, man hör hemma, man är lagom stor osv.
Tokyo och Japan var fantastiskt på många vis men där vill man ju inte heller bo för alltid, det är för crazy helt enkelt. Så, välkomna hem kära vänner! När ni har landat kan jag bjuda på shabu shabu för imorgon kommer vår efterlängtade skeppning (och er kartong förhoppningsvis!)
Kram!
Susanne