Good bye Tokyo!

Ett år har nu gått och det är dags att tacka för tiden här i Tokyo. Idag stoppade jag för sista gången i 560 Yen i apparaten på lilla restaurangen runt hörnet från oss och lämnade sen över bongen till de snälla kockarna som satte fart och fräste till ett gäng dumplings, precis som jag gillar dem. De log bekymrat och nickade mot mig ungefär som om de visste att detta var mitt sista besök. Eller så var det kanske det faktum att mitt ansikte avslöjade sorgen som ihärdigt pickade på hjärtat. Dessa snälla kockar var där och lagade min första måltid i Japan, och nu nästan den sista. Första gången satt jag där, vinglig efter en lång resa hela vägen från Sydamerika men ändå med en väckt nyfikenhet och nu ett år senare på exakt samma stol med ett kroppsspråk som är allt annat än lyckligt. De varma små halvmånekuddarna tuggade jag i mig långsamt. Smakade på varje och försökte fånga stunden i en liten mental ask som jag kan ta fram om några månader när jag längtar till mitt fina Tokyo.

Jag ska inte sticka under stol med att det även funnits många kämpiga stunder och beslutet om att lämna livet där hemma ett år har ifrågasatts både en och två gånger. Det var inte ett enkelt beslut att ta, speciellt som kvinna mitt uppe i karriären, för riskerna var många. Att vara ung kvinna utan barn och hemmafru är inte, hur ska jag beskriva det, comme il faut i mångas ögon. Inte ens mina egna till en början. Men om det är något som detta året har lärt mig så är det att inte ta allt på så jävla stort allvar (ursäkta språket). Ett år hit eller dit mitt i karriären, vad gör det? Big deal. Det finns så mycket därute som livet har att erbjuda att det är korkat att inte ta chansen när den kommer. Ok, men jag erkänner väl den hemska sanningen. Nej, jag har inte gjort något extraordinärt med min tid här. Jag har inte maximerat varenda ledig stund. Jag är inte flytande i japanska. Min kropp är inte tränad till perfektion vilket jag absolut har haft tid att göra. Jag har inte bidragit med något stort alls. Ångrar jag det? Kanske. Ibland dunkar jag handflatan i pannan och säger högt, “Vad håller du på med människa?!” när jag kommer på att jag inte har något på papper som visar på hur mycket jag utvecklats här i Tokyo. Inget som man med stolthet kan langa fram tillsammans med CV:t som det säkert förväntas att man ska göra. Skit samma. Om de frågar så får jag väl rabbla lite japanska fraser, förklara hur rå kyckling smakar, hur man gör när man kommer hem till en japansk familj på middag, var de bästa restaurangerna i Tokyo ligger och hur man tar sig fram i en mångmiljonstad utan gatunamn i en taxi med en japan som inte kan engelska. Det är inte illa det heller. Jag åker härifrån med huvudet högt. Det finns ingenting jag ångrar med ett år borta från allt som förväntas av en. Jag tänker inte skämmas för att jag varit hemmafru och vissa dagar har höjdpunkten varit att dricka kaffe och sen ett glas vin i solen med vänner på stan (en extrastor kram till söta Hanna som förgyllt dessa stunder). Dekadent, avslappnat, underbart.

Det har varit ett fantastiskt år och med stor sannolikhet mitt livs största äventyr. Tack till min fina Calle som är anledningen till att jag fått uppleva allt detta. ♥♥♥

Tack alla ni därhemma och runt om i världen som följt med i mitt bloggande. Det har varit ett sant nöje att få dela med mig (vissa månader mer än andra). Så med det, sätter jag punkt för Cattis Lost in Tokyo. Vem vet, det kanske blir nya äventyr att skriva om i framtiden?

Puss o kram på er alla!

Cattis